emmaaxgart

Nej attans den har börjat komma. Studenten närmar sig med stormsteg och någon konstig känsla börjar krypa sig på. För första gången i hela mitt liv går jag på "sommarlov" utan att veta vad som väntar efter. Jag har inget datum då jag ska vara tillbaka vid skolbänken. Jag ska ordna det själv, ingen skickar hem ett brev med datum, plats och tid helt automatiskt.
När vi slutade nian var det mardrömmen att klågerupstjejerna skulle försvinna, att alla skulle hitta nya vänner. Men nej, klågerupstjejerna är klågerupstjejerna, vi har vår mycket märkliga men ack så underbara relation.
Jag har på gymnasiet träffat helt unika och otroliga tjejer, mina räddare. För när gymnasiet började behövde jag lite nytt och jesus vad jag har fått lära mig nya saker genom mina F4.
Känslan jag har nu är värre än den i nian. Det är nu livet börjar. Den ena ska dit och den andra på ett annat håll. Linnea sa häromdagen hur glad hon är som träffat oss i skolan, jag ville bara skrika detsamma!
Nu känns det som mina klågerupstjejer och proccetjejer kommer gå åt alla möjliga håll och kanter. Alla vill olika, alla mina vänner är så olika. Jag vill göra något annat och annorlunda. Alla vill göra något nytt. Jag vill inte splittras. Men jag vill endå ha något nytt. Jag vill vara kvar här men endå bara iväg och upptäcka nya saker.
Jag ser på framtiden med lite skräckblandad förtjusning. Jag vill men samtidigt vill jag inte.
Jag är helt övertygad om att framtiden kommer bli ljus, jag vet inte varför jag funderar så mycket.
Kan vara att under dessa tre åren på gymnaset som för övrit kännts som 3 veckor har jag lärt mig så mycket mer, om mig själv och annat. Men det kommer bli bra, det vet jag!

Flummigt inlägg, nu ska jag skala potatis!